Den öppna kvartersstaden

Kvartersstaden har fått sin comeback; men med en ny tvist. De sammanbyggda bostadshusen som tidigare formades med slutna kvarter planeras idag gärna med öppen struktur. Genom att öppna upp bostadskvarteret och utforma stråk genom dess tillhörande bostadsgård vill man främja möten mellan människor i staden och värna om samvaron. Detta grundas inte minst i stadsplaneringens allt mer gedigna arbete kring hållbarhet, och social hållbarhet i synnerhet. Boverket menar samtidigt att denna typ av kvartersstruktur har en oviss påverkan på trygghetsnivån – så hur främjar man tryggheten inom stadsutformning när bostadsgården öppnas upp?

Frågan kring trygghet relaterat till den byggda miljön presenterades för mig för första gången under mitt andra studieår på samhällsbyggnadsprogrammet på KTH, då en föreläsning om konceptet Crime Prevention Through Environmental Design väckte min nyfikenhet och skulle komma att bli min inspiration till ämnesvalet för min kandidatuppsats.

Bostadsgårdens utformning är en fallstudie av Norra Djurgårdsstadens öppna bostadsgårdar; ett nybyggt, hållbarhetsprofilierat, område i Stockholm stad. Målet med denna studie var att få en insikt i dels hur man arbetar med trygghet relaterat till den byggda miljön, dels vilka attribut som de öppna bostadsgårdarna besitter utifrån ett trygghetsperspektiv. Genom fältbesök och fotografering har 15 olika bostadsgårdar i området fotograferats och dokumenterats. Med hjälp av denna metod, tillsammans med genomförd litteraturöversikt över tidigare forskning, har rumsliga attribut som bidrar till ökad känsla av trygghet identifierats. Naturlig övervakning, bostadsgårdens användning, den omgivande markanvändningen, gestaltning av övergången från det offentliga rummet till det privata samt gestaltning av själva entrén till bostadsgården är de övergripande attributen som är relaterade till återkommande teorier och koncept från litteraturen.

 

 

 

Exempel på hur övergången från det offentliga till det privata rummet syns genom olika markbeläggningar. I detta fall för att urskilja det genomgående stråket från bostadsgårdens övriga ytor.

 

 

 

 

Mest intressant från studiens resultat är hur stadsutvecklingsprojektet, tillsammans med berörda arkitekter och byggherrar, har tagit fram särskilda gestaltningsformer för att synliggöra övergången mellan de olika rummen i kvarteren. Genom användning av olika former av markbeläggningar, lägre terrängmurar och planteringar har man gestaltat övergången utan att behöva stänga ute någon med större fysiska barriärer. Vad som vidare kan ifrågasättas är ifall dessa typer av avgränsningar fungerar i praktiken. Med hänsyn till att dessa gränser är gestaltade utanför den direkta siktlinjen hos fotgängare är en fråga ifall dessa markeringar ger önskat resultat. När man samtidigt talar om den öppna bostadsgården som en plats för samvaro, där det offentliga rummet samspelar med det privata, blir en ytterligare följdfråga för vem man ska göra gårdsytan till en trygg plats.

Från min studie följer enstaka rekommendationer som bör uppmärksammas när öppna bostadsgårdar utformas. Ett mer medvetet arbete med nivåskillnader är lämpligt att beakta för att urskilja de olika rummen, samtidigt som man tar hänsyn till hur den omgivande markanvändningen ser ut för att bilda förväntningar i beteende och användningssätt av de öppna bostadsgårdarna. Ett framtida arbete i spåren av det som min kandidatuppsats haft syfte att undersöka är att försöka besvara frågeställningarna utifrån ett större perspektiv. Genom att exempelvis identifiera öppna bostadsgårdar inom ett större område, inventera dess attribut ur trygghetssynpunkt, och samtidigt studera rörelsemönster kring dessa är ett steg på vägen för att få en verklig bild av den upplevda tryggheten.

 

—

Ninve Janzon, 24 år.

Studerar till civilingenjör inom samhällsbyggnad, med inriktning stadsplanering på KTH. Har precis slutfört sitt kandidatarbete och har den fortsatta masterutbildningen inom stadsplanering och stadsutformning att vänta.