Vilka brottsproblem lyfter poliser på landsbygden fram?

Det välkänt från forskningslitteraturen att polisverksamheten skiljer sig markant åt mellan landsbygden/mindre orter och större städer. Framför allt är resurserna i form av tillgången på personal och kompetens högre ju fler personer som bor i polisområdet. Men är brottsproblemen i staden respektive utanför också olika till karaktär och nivå? Och var exakt går gränsen mellan landsbygd och stad? Dessa frågor har undersökts i en mindre, explorativ (ofinansierad) studie av vad poliser som arbetar på landsbygden respektive andra orter har skrivit om i sina examensarbeten på en kurs i brottsförebyggande metoder och samverkan som anordnas av Institutionen för polisiärt arbete vid Linnéuniversitetet.

Sedan starten höstterminen 2016 har 235 poliser och polisanställda examinerats på denna kurs. Konkret handlar examinationsuppgiften om att skriva ett paper (dvs. en uppsats) om ett specifikt problem i lokalsamhället. Redovisningen ska innehålla en beskrivning av vilka data som använts eller kommer att användas, vad tidigare forskning har att säga om det konkreta problemet, vilka teoretiska utgångspunkter som kan förklara problemet samt vilka åtgärder som bedöms lämpligast för att förebygga och förhindra det aktuella problemet. Uppsatsen ska även innehålla vilken roll som kommunen och/eller andra samverkansparter har och hur de kan bidra till att påverka problemet. Redovisningen ska innehålla en beskrivning av den kommunala organisationsstrukturen och beslutsprocessen i det aktuella lokalsamhället. Uppsatsens ska även innehålla en beskrivning av hur effekter av insatsen har utvärderats eller kommer att utvärderas.

Den första uppgiften i projektet har varit att klassificera vilka orter som räknas till landsbygd och här har Sveriges kommuner och Landstings senaste kommungruppsindelning från 2017 varit utgångspunkten. I den mer finindelade kategoriseringen finns 9 grupper varav C8 och C9 är: ”Landsbygdskommun” som består av mindre kommuner med större avstånd till större stad och med låg ut- eller inpendling. Antal invånare i den största tätorten är mindre än 15 000. Gemensamt för dessa kommuner, förutom avståndet till större städer, är ett vikande befolkningsunderlag sett över en tioårsperiod (C8). I kategorin ”Landsbygdskommun med besöksnäring” ingår de landsbygdskommuner som har en betydande besöksnäring i förhållande till antalet invånare (C9).

Ett annat sätt att kategorisera landets kommuner på skulle ha kunnat varit att använda föreningen SmåKoms medlemsregister. Här finns för närvarande 77 kommuner varav omkring hälften överensstämmer med SKL:s kommungruppsindelning för landsbygdkommuner.

En preliminär analys av de 15 uppsatser som skrivits av poliser som arbetar i C8 och C9-kommuner är att de tar upp skadegörelse och andra ”ungdomsproblem”, otrygghet och trafikfrågor samt specifika brottstyper (såsom bostadsinbrott, narkotikabrott och våldsbrott). I sak är det ingen större skillnad mellan vad dessa poliser lyfter fram jämfört med uppsatser skrivna av kollegor som arbetar i större kommuner. Däremot står det klart att nivåerna av problemen (antal fall av skadegörelse, misshandel osv.) som regel är betydligt lägre för polisen på landsbygden. Inget konstigt med det såklart! Men när man djupläser dessa uppsatser framkommer intressanta nyanser och specifika omständigheter som gäller just för dessa områden. Låt mig avslutningsvis lyfta fram tre citat som ger en bättre bild av detta.

1. XX är en liten kommun. Detta skulle kunna innebära stora fördelar när det kommer till korta beslutsvägar, men i XX upplever jag att man har en problematik som är svår att påverka och som sticker ut. Den påverkar det brottsförebyggande arbetet negativt och försvårar framgång. Min uppfattning är att många har någon form av relation eller koppling till varandra och detta gör att distansen mellan profession och privatliv kan vara hårfin. Flertalet av de som jag samverkar med inom kommunal verksamhet både bor och arbetar i kommunen. Jag upplever att detta kan vara ett hinder i det brottsförebyggande arbetet genom att en del känner sig obekväma med och känner obehag inför att påtala eventuella problem eller brister hos någon de känner eller är släkt med. Detta gör att det kan bli tröghet i arbetet. Det som skulle ha kunnat vara korta och effektiva beslutsvägar kan bli långa omvägar. Det är lättare att ”se mellan fingrarna” och låta det passera än att agera. Detta upplever jag som en stor utmaning med att arbeta som kommunpolis i en liten kommun med denna typ av ”svågerpolitik”.

2. ”Jag tycker det är anmärkningsvärt att det inte finns mer forskning om varför boende på landsbygden har lägre förtroende för den lokala polisen än de som bor i större städer. Min personliga reflektion, som jag till viss del får teoretiskt stöd av Skogan (2009) och Goldsmith (2005), är att det till viss del kan förklaras av bristen på polisiär synlighet och att detta påverkar resultatet i relativt stor utsträckning”

3. ”Den största slutsatsen som jag hittills har dragit av min studie är att man måste jobba annorlunda i en landsbygdskommun än i en storstadskommun. Landsbygdskommunerna är beroende av storstadskommunernas resultat och forskningsbaserade brottsförebyggande arbete. Med kunskap om dessa kan man använda sig på ”liknande” problem med ”liknande” lösningar, och hoppas på goda resultat”

Avsikten är att under senare delen av 2019 påbörja ett större forskningsprojekt om polisiär och annan brottsförebyggande verksamhet på landsbygden där flera av de slutsatser som deltagarna på vår kurs har lyft fram kommer att studeras närmare.

För frågor om detta projekt kontakta Peter Lindström, peter-m.lindstrom@polisen.se.