Trygghet och brottslighet i stadsdelscentrum – en studie om trygghetsfrämjande och brottsförebyggande stadsplanering i Rågsved centrum

Trygghet och brottslighet i stadsdelscentrum – en studie om trygghetsfrämjande och brottsförebyggande stadsplanering i Rågsved centrum.

Forskning visar att många centrummiljöer i stadsdelar och förorter har förlorat sin dragningskraft och påverkats negativt i takt med framväxten av externa handelscentrum och gallerior. Det har uppstått ett så kallat ”centrumdöden” i små centrum främst från 1950–60-talen. Syftet med centrummiljöer har bl.a. varit att främja den sociala och ekonomiska utvecklingen, men istället har dessa aspekter blivit hotade. Förutom de kommersiella problemen med ödsliga butiker och minskad omsättning, har det även uppstått sociala hållbarhetsproblem där det på sikt kan leda till bl.a. segregering och förslumning. Även kulturella värden som platsidentitet kan få negativa konsekvenser av ett centrum som varken är socialt eller ekonomisk hållbart. Parallellt med att många centrummiljöer blivit ödsliga och tappat sin funktion, upplevs centrummiljöer även vara otrygga platser, bl.a. på grund av förekomsten av brottslighet. Därmed är det en utmaning att utveckla ett ödsligt och dåligt fungerande centrum till att bli en levande och trygg plats.

Med anledning av dessa utmaningar och mitt brinnande intresse för sociala hållbarhetsfrågor valde jag under våren 2020 att skriva mitt kandidatexamensarbete om detta ämne, med ambitionen att bidra till kunskap och förståelse för utveckling av dåligt fungerade, otrygga och ödsliga centrummiljöer. Studien fokuserade på hur Rågsved centrum ser ut idag, hur kommunen arbetar med trygghetsfrämjande och brottsförebyggande åtgärder i den fysiska miljön, samt vilka utmaningar och möjligheter för utveckling centrumet står inför. Resultaten bygger på observation av Rågsved centrum och intervjuer med olika tjänstepersoner från Stockholms stad.

Foto på Rågsved centrum med dess torg och verksamheter (Maasoglu, 2020-04-25)

 

Studien visade att den fysiska miljön kan ha en påverkan på den upplevda tryggheten, samt möjlighet eller förhindrande effekt för inträffande av brott beroende på hur den fysiska miljön ser ut. Centrumets fysiska utformning med bl.a. skymda gångvägar och trappor, byggnadens omslutande utformning och baksidor indikerar på faktorer som skapar otrygghet och underlättar förekomsten av brottslighet. Det är dock viktigt att notera att den fysiska miljön inte är den enda anledningen, det finns även andra faktorer som påverkar den upplevda tryggheten och förekomsten av brott. Trygghet är även en subjektiv upplevelse som skiljer sig mellan olika individer, därmed framkallar en mångfald av upplevelser och förblir planerarnas dilemma. Förutom fysiska aspekter, kan det t.ex. även vara sociala och psykiska aspekter som har en koppling till trygghet och förekomsten av brott. Endast utformningen av den fysiska miljön kan således inte lösa alla problem, men det kan vara en viktig bidragande faktor.

Vem har då egentligen ansvaret och makten över områdets trygghet om människor har olika upplevelser kan man ställa sig. Den ekonomiska ägaren till centrumet finns men vem eller vilka är de sociala ägarna av platsen? Är det kommunen, centrumägaren, boenden eller ”alla” invånare? Som denna studie visade är det i samspelet mellan städernas alla aktörer och sammanvägning av alla sociala, psykiska och fysiska åtgärder som trygghet kan upprätthållas. Således är det ett gemensamt samhälleligt ansvar. Någon åtgärd ensamt eller någon aktör ensam kommer inte kunna bidra till ökad trygghet och minskad brottslighet i centrummiljöer. I det avseendet är det inte tillräckligt om endast kommunen arbetar med trygghetsfrämjande och brottsförebyggande arbeten, särskilt i privatägda centrummiljöer där kommunen inte har tillräckligt stor makt att bestämma. Denna dynamik öppnar i sin tur upp frågan om kommunen faktiskt behöver ställa vissa krav på centrumägaren eftersom konsekvenserna av en oengagerad ägare är påtagliga för stadsdelen, invånarna och de verksamma. Inte minst även för platsens identitet och framtid. Det är värt att lyfta frågan om kommunen behövs som en garant för att ”rädda” stadsdelscentrum som upplevs vara eller riskerar att bli förfallna?

Slutligen kan det konstateras att det finns möjligheter för utveckling av Rågsveds centrum men dessa medför även andra utmaningar som möjligtvis inte alltid har med trygghet och brottslighet att göra. I det avseendet innebär det att det är viktigt med avvägningar baserade på platsspecifika analyser och utredningar där aktörerna granskar vad stadsdelen, dess centrum, och invånarna egentligen är i behov av. Avslutningsvis är det uppenbart att en utveckling bör ske, för detta krävs att aktörerna agerar tillsammans utifrån en idé om att det går att utveckla och förändra. Stadsdelscentrum ska inte låtas stå som bevis på tidigare misslyckanden och inte heller tillåta allt mer sociala, ekonomiska och miljömässiga kostnader på längre sikt.

Dilara Maasoglu, 22 år.

Blivande samhällsplanerare och kulturgeograf som studerar master inom samhällsplanering på Stockholms universitet. Under hösten 2020 skrev jag mitt examensarbete inom kulturgeografi, som heter ”Balansakter gällande platsidentitet och bilden av plats: en kvalitativ studie över Botkyrka kommuns arbeten med platsidentitet och bilden av plats”. Under våren 2020 skrev jag mitt examensarbete inom samhällsplanering, som heter ”Trygghet och brottslighet i stadsdelscentrum: en kvalitativ fallstudie om trygghetsfrämjande och brottsförebyggande stadsplanering i Rågsved centrum”.

dilara_maasoglu@hotmail.com

 

Lämna ett svar