Polistillgänglighet i Sverige: en analys av den rumsliga fördelningen av polistjänster
Antalet poliser anställda i Sverige har ökat med 20 procent sedan 2000, men ökningen har inte varit jämnt fördelad över landet. Ökningen har varit koncentrerad till större kommuner, medan vissa orter t.o.m. upplevt en minskning. En fjärdedel av alla svenska kommuner har ingen permanent polispersonal. Det finns inte så mycket forksning kring polisarbete på mindre orter och artikeln skriven av Vania Ceccato och Richard Stassen använder Sverige som en fallstudie för att bidra till detta bortglömda forskningsområde, genom att erbjuda en geografisk sammanställning/överblick av tillgängligheten till polistjänster.
Studien undersöker den nuvarande fördelningen av polisstationer och hur deras rumsliga placering påverkar befolkningens tillgång till sådana tjänster. Öppna data och geografiska informationssystem användes för att analysera det svenska vägnätet och för att identifiera de områden som befinner sig längst från polistjänster när man reser med bil. Detta gjordes genom att först beräkna de genomsnittliga körtiderna till polisstationer och sedan analysera tillgängligheten i relation till typ av polisiära tjänster. Sedan inspekterades den rumsliga fördelningen av servicepunkter, genom att använda sig av CPT, Central Place Theory som ramverk. Slutligen utvärderades tillämpningen av denna metodologi vid lokaliseringsbeslutsfattande av polisen.
Resultat visar att trots regionala skillnader i befolkningsdensitet har en stor del av befolkningen mindre än 20 minuters resa till närmsta polisstationen, vilket är något överraskande i och med den pågående trenden av nedstängning av polisstationer. Men tillgängligheten är inte lika hög överallt, då det varierar beroende på region och typ av tjänst. De flesta svenskar har en hög nivå av tillgänglighet till viktiga polistjänster som brottsregistrering och pass- och ID-service, men tillgängligheten till mer ovanliga tjänster kan vara låg, speciellt i den glesbefolkade norra regionen. Detta pekar på att lokaliseringsbeslutsfattande av polisplanerare kan drivas av samma mekanismer som i CPT, som även ligger bakom bildningen av centrala platser.
